Tre år av bottenlös sorg

Denna dag vaknar jag upp med ångesten virad runt mig och smärta i magen likt de förlossningsvärkar jag för tre år sedan kände, kroppen minns och påminner mig om min saknad, även om jag inte behöver påminnas utan ständigt bär tankarna med mig.
Det är Biancas 3-årsdag idag. Så långtid och samtidigt så kort tid, en tidsperiod som är svår att greppa om.

Jag har hört att tiden läker alla sår men jag vet inte... Mitt sår syns inte, mitt sår märks inte, men mitt hjärta känner det. Det är inte läkt. Det gör ont.

Trotts att hon finns med mig i mina tankar varje dag så är just årsdagar och högtider de dagar då det smärtar lite mer än vanligt.

Vi har varit på kyrkogården och lagt ett blomsterhjärta och tänt ljus. Någon annan hade med varit där och tänt ljus och satt en liten blomma, det värmer när andra människor visar sitt deltagande i vår sorg.
 Men inte är det så man ska fira sina barns födelsedagar, det är så fel! Jag blir arg och ledsen över att livet är så hårt och orättvist.
Aldrig kommer jag sluta undra varför min dotter dog utan att det fanns någon medicinsk förklaring, aldrig kommer jag sluta sakna henne.

Jag bär henne med mig i mitt hjärta, nu och för evigt